Unga kvinnor och gamla män

Stockholms tunnelbana pryds just nu av reklam för jeansmärket Lee. Den liknar många andra modereklamer, och består av två bilder, en på en man och en på en kvinna. Vad som är både slående och typiskt med just denna kampanj är att medan kvinnan på bilden är helt ung, skulle kunna vara i de sena tonåren, är mannen medelålders. ”A Lee never ages” står det på bilden, och det illustreras alltså av en lätt åldrad man. Och jag tror inte att det är en slump, eftersom kvinnor över trettio är så gott som bannlysta från modereklamen. Den medelålders kvinnan finns inte i dessa sammanhang.

I ett samhälle där kvinnor fortfarande reduceras till kropp medan män tillåts gå utöver kroppen och vara en person, där är det inte så konstigt att män får vara äldre än tjugo och fortfarande betraktas som attraktiva. I mannens attraktivitet spelar fler faktorer in: social ställning, pengar, makt, yrke och personlighet. Detta är saker som utvecklas med åldern. Få tjugoåriga män har tillgång till särskilt mycket makt. För kvinnors attraktivitet spelar sådana saker en ganska marginell roll, särskilt som inte alla män verkar vilja ha en kvinna med mer makt och pengar än de själva. Därför baseras kvinnors värde fortfarande på skönhet, sex och ungdom. En man med lite rynkor kan betraktas som charmig, mogen och intelligent, medan en kvinna kort och gott blir gammal.

Det är just nu vanligt med unga, taniga pojkar i reklam. Detta följer med den ökade sexualiseringen av manskroppen, där även män blir objekt för vår kulturs starka idealiserande av ungdom. Men fortfarande är avbildningen av manskroppar inom reklam mycket mer diversifierad. Jag märker när jag skriver detta att mitt rättstavningsprogram släpper igenom stavningen av ”kvinnokropp” men inte av ”manskropp”. Den kvinnliga kroppen är helt enkelt fortfarande ett objekt att diskutera, äga och betrakta, medan den manliga kroppen i den mån den objektifieras mer är ett föremål att beundra. Och en manlig kropp kan inte ägas. Den tillåts bli gammal, eftersom män tillskriver sig själv andra kvaliteter än skönhet.

Hej killar, detta är 2010-talet (och ni får inte längre bestämma över tjejer)

Ja, så här va: det var två män, och de var filosofer. De fick pengar av Vetenskapsrådet, och sa att de höll på med ett nytt forskningsprojekt. Eftersom de var filosofer struntade de fullständigt i samtida tankegångar. ”Vi måste ifrågasätta det politiskt korrekta!” tänkte de kanske. Filosofer gillar att ifrågasätta många självklara grejer. Trots att de var liberaler började de ifrågasätta vissa rättigheter. ”1960- och 70-talens kvinnorörelse hade fel när den drev fram en abortlag som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets” tänkte Nicolas Espinoza och Martin Peterson.

Och precis här sätter de fingret på en viktig anledning till att jag inte läser praktisk filosofi. Folk som sysslar med tillämpad etik verkar helt enkelt få betalt för att tycka saker och ibland skriva sjuka debattinlägg, som om de första sju sidorna i DN inte brukar vara vansinniga nog som det är. Det är som dessa två herrar inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. De pratar en massa strunt om att vi faktiskt tänker på framtida generationer när vi pratar om klimatfrågan, så varför kan vi inte göra det när det gäller abortfrågan? Det är extremt oklart för mig hur dessa två frågor hänger ihop, och det verkar det också vara för Espinoza och Peterson. Särskilt som det ligger i framtida generationers intresse att det föds färre människor nu.

Varifrån fick dessa två luft att ifrågasätta kvinnors rätt att själva bestämma över sina kroppar? Hur fräscht känns det att en mer privilegierad grupp ska bestämma vad en mindre privilegierad grupp ska göra? Herrarna får ursäkta att vi kommer och stör i deras femtiotalsdröm, men vi har faktiskt varit igenom det här förut. Det är inte alls ”dags för samhället att nyansera synen på aborter”. Sorgligt nog är det är tydligen fortfarande dags att påminna vissa män om att kvinnor har rätt till sina egna kroppar.

De det föreslår är att samhället inte ska betala för aborter. Det är kanske det här som är den ”nya” biten i resonemanget. Samhället ska betala för allt mindre, individen för allt mer. Om samhället inte stödjer aborter, tänker Espinoza och Peterson, då kommer flera kvinnor tänka ett extra varv innan de gör något sådant fult. Så nu ska kvinnor som vill göra abort förmås att skämmas lite mer? Är det så vi ska få ner antalet aborter? Är det inte genom sexualupplysning och bättre tillgång till preventivmedel? Debattinläggets första mening innehåller frasen ”modernisera abortlagstiftningen”, men jag har svårt att se på vilket sätt detta är det minsta modernt.

Espinoza och Peterson vill påskina att de har tänkt lite på det här med klass. För att inte folk ska börja sticka in galgar i fattiga kvinnor som vill göra abort, ska det förekomma en bedömning om hur mycket kvinnan kan att betala. Avgiften är uppenbarligen enbart till för att det ska svida lite mer att göra en abort, men hur mycket en viss summa pengar som svider att lägga ut är uppenbarligen relativt till hur mycket pengar man har. Det är något vidrigt med den här typen av ”omtanke” om de fattigare i samhället. Plötsligt blev en grundläggande rättighet något man ska förhandla om priset på med någon läkare. Har de tänkt på att ekonomi kanske inte är en särskilt bra anledning att behålla ett barn man inte vill ha? Särskilt som det kostar pengar att ha barn, ge dem mat osv. Och vad de än säger skulle detta i praktiken leda till att det blir svårare för kvinnor med knappa ekonomiska resurser att göra abort än för de rika. Ja, så brukar det bli när samhället plötsligt kräver betalt för något. Det är ett sätt att göra privilegierade klasser mer privilegierade.

Så även om jag vet att varken Espinoza eller Peterson kommer läsa detta vill jag bara säga: trist att ni håller på, killar. Trist att ni drar SU:s filosofiska institution samt hela filosofin i smutsen. Ni kan säga hur mycket ni vill att det här är resultatet av ett ”nytt forskningsprojekt”. Jag tycker inte att samhället borde uppmuntra er verksamhet. Även om den kanske inte direkt kan förbjudas, med hänvisning till er rätt att tycka vad ni vill, så borde ni inte få betalt av staten utan snarast betala en avgift. Vi kan kanske anpassa den till er inkomstnivå.

Moderskapstvånget

Denna essä har tidigare publicerats i nättidskriften Feministiskt perspektiv, http://www.feministisktperspektiv.se/2011/04/15/moderskapstvanget/

Min mamma hittade en gammal barnstol i ett förråd. Hon frågade mig om hon skulle spara den. Jag sa att det fick hon fråga min syster om, och hon blev lite irriterad och frågade om jag inte tänker skaffa barn. Jag har inte helt bestämt mig än, men känner jag mig inte lockad av moderskapet.

Aase Berg skriver i essän ”Barnfobi – en fallstudie” om unga, självständiga och intellektuella kvinnor som är rädda för att skaffa barn. Jag kände mig träffad när jag läste Bergs text, nästan som hon hade pekat på mig och sagt att jag är en kliché. Som om hon säger att en gång var hon precis som jag men sedan blev hon gravid och då kom hon på bättre tankar. Hon förstod något som jag aldrig kommer att förstå om jag inte själv kastar min barnfobi åt sidan och blir mamma. Jag har aldrig varit så bra på att handskas med barn. De har en tendens att tycka att jag är tråkig, och från de veckor då jag sommarjobbade på en förskola vet jag att det är en ömsesidig känsla. Trots det var jag fram tills för något år sedan övertygad om att jag skulle skaffa barn, tills jag kom på att man inte måste. Föräldraskapet är inte ett obligatoriskt steg i varje människas liv, och som ung kvinna är jag inte tvungen att föreställa mig en framtid där jag är någons mamma. Det var en lättnad att inse att moderskapet var något att välja eller välja bort. Jag hade oroat mig för att få barn, på flera olika sätt. För hur jag skulle kunna ge ett barn en uppfostran så fri som möjligt från inskränkande könsroller, för hur man skyddar sitt barn mot vår kulturs konsumtionshysteri, för hur man i en familj upprätthåller jämställdhet och för hur jag själv skulle klara graviditet och moderskap.

Det finns fortfarande en stark förväntan att man ska vilja ha barn. Att skaffa familj är lite av ett icke-val, och istället framstår det som ett val att avstå från barn. Mina egna föräldrar förväntar sig att bli morföräldrar. Kärleken till ens eget barn betraktas som den starkaste kärleken man kan uppleva, och det är många som undrar varför man vill välja bort den upplevelsen. Som förälder anses man bli en mer fullkomlig människa. Min generation, de sena åttiotalisterna och tidiga nittiotalisterna, kallas i media Generation Ordning. Vad denna generation sägs vilja ha är ett ordentligt jobb, en villa, ett tryggt äktenskap och självklart barn. Två barn eller kanske tre. Det är som vi är tillbaka i femtiotalet. Jag känner mig inte hemma där, med normen om att söka tryggheten i familjelivet.

I frågan om att välja eller välja bort barn sker ett tydligt möte mellan det politiska och det personliga. Delvis kan jag se min önskan att inte skaffa barn som ett politiskt ställningstagande. När jag betraktar mitt liv som en politisk handling är det uppenbart att jag inte ska skaffa barn. Jorden är redan överbefolkad och i det överflödssamhälle vi lever i kommer varje ny människa att tära på de knappa resurser som finns. Som kvinna kan jag vara ganska säker på att jag kommer att få störst ansvar för de barn jag skaffar, större ansvar än den man jag skaffar barn med, men genom en politisk handling kan jag välja att ägna mitt liv åt något annat istället. Och genom att inte skaffa barn bidrar jag inte till att upprätthålla diverse myter om familj och moderskap. Samtidigt kan jag välja att inte se mitt liv som politik. Det är en fråga om hur mycket man vill låta det politiska styra ens val, och vilka områden i det privata som ska tolkas politiskt. Moderskapet skulle kunna vara något som rör känslor och saknar politisk laddning. Men jag tror inte att vi är där ännu. Jag tror inte att föräldraskapet är något som enbart är privat och jag tror att fler måste välja bort barn av politiska skäl för att föräldraskapet ska avpolitiseras. Först när moderskapet inte ses som nästintill en kvinnas plikt kommer man kunna välja att skaffa barn enbart på privata grunder.

En annan sak som blir tydligt i frågan om moderskapet är hur nära det politiska kan komma den egna kroppen. När jag tänker på möjligheten att skaffa barn finns det ingen tydlig gräns mellan mina politiska tankar och mina känslor av olust inför tanken på graviditet och moderskap. Olusten är vag men handlar om att man i en graviditet utsätter kroppen för påfrestningar och smärta. Och även om det politiska och det känslomässiga till viss del kan separeras kan finns det ändå en kärna där de möts: min politiska övertygelse om att jag bör agera efter mina olustkänslor, som i förlängningen är övertygelsen om att jag har rätt att besluta om min egen kropp. Det spelar ingen roll hur mycket mina föräldrar vill ha barnbarn eller hur mycket samhället behöver ständig befolkningstillväxt. Bestämmaderätten om vad som händer i min kropp kommer alltid att tillhöra mig.

Filosofins självbild

Jag läser filosofi vid Stockholms universitet. I den västerländska filosofin finns det två dominerande riktningar, den analytiska och den kontinentala. Stockholms universitets filosofiundervisning är starkt analytisk, vilket påverkar hur man uppfattar filosofin som ämne. Hur förhåller sig filosofi som akademisk disciplin till andra vetenskaper, till samhället, till kulturen? På Stockholms uni ser man filosofin som en vetenskap. De anställda håller på med forskning. Jag anser inte att vetenskap är ett namn som är reserverat för fysik, kemi och biologi, men ändå känner jag att det är lite obekvämt att kalla filosofiskt arbete för forskning. Filosofin bör behålla ett kritiskt perspektiv till vetenskap. Filosofers uppgift är bland annat att ifrågasätta vetenskapens grund, vilket kan bli lite svårt om man anser att naturvetenskapen alltid är en bra förebild för filosofin.

Hur ska då filosofin förhålla sig till sig själv? Med det fokus den analytiska filosofin har blir disciplinens uppgift att lösa problem. Detta är självklart något som ligger alla som håller på med filosofi nära om hjärtat. Man vill lösa problem och man vill bidra till att filosofin avvecklar sig själv genom att problem efter problem klaras av eller hamnar i andra discipliner. Men jag tror inte att detta är varken realistiskt eller önskvärt.

Det finns en alternativ självbild för filosofin. Man kan nämligen erkänna filosofin som ett humanioraämne, och som en kulturyttring. Även vetenskapen är självklart en kulturyttring, men det tycks vara en annan typ av kulturyttring, med andra mål. Filosofin skiljer sig naturligtvis från skönlitteraturen, men jag tror inte att filosofin kommer avveckla sig själv. Om det är något som kommer att avveckla filosofin är det en förändring i samhället. Eftersom filosofin är en kulturyttring kommer varje samhälle av en viss typ att utveckla filosofi. I vissa samhällen ägnar man sig åt litteratur, konst och musik, och på samma sätt som man skapar konstverk ställer man sig själv frågor. Att ställa frågor är en kreativ verksamhet. Varje tid har sin egen stil inom konst och arkitektur, och på samma sätt kommer varje tid att ha sin egen filosofi. Vissa frågor överlever mycket länge, men sätten de ställs på förändras.

Men den analytiska filosofin speglar vetenskapen på det sättet att den inte vill erkänna sin egen kreativitet. En syn på filosofi som kulturyttring kan ses som en trivialisering av filosofin då det verkar vara att ge upp disciplinens anspråk på att söka efter sanningen. I ämnets självbild intar objektiviteten en central plats. Filosofin i mycket högre utsträckning än något annat humanioraämne anspråk på att vara allmängiltigt. Ordet ”kultur” ger inte några associationer till objektivitet. ”Vetenskap” låter däremot mycket objektivt. Och här kommer vi till varför alla analytiska filosofer ser ut som matematiker, varför den stereotypt analytiska filosofen är en vit man, kanske med en förkärlek för fleecetröjor och ryggsäckar. Objektivitet är inte bara ett ord som associeras till vetenskap utan också ett epitet som den vita mannen valde åt sig själv. Kvinnor och ickevita var den vita mannens motsats. De var styrda av känslor, de betraktade verkligheten från ett begränsat perspektiv, de kunde inte se objektivt på världen. Än idag tjänar filosofins anspråk på objektivitet till att alienera grupper som inte är vita män. Och trots allt klagande på att filosofin är i förfall intar filosofen fortfarande en maktposition i samhället. De intellektuella, de lärda har makten att tala och tycka. Filosofins självbild bevarar alltså ett litet hörn av samhället där ”minoriteter” som kvinnor och ickevita fortfarande inte kan ta den del av makten som de har rätt till. Den vita mannen i fleecetröja behåller objektiviteten för sig själv. Och som Jennifer Saul konstaterar här:  “[p]hilosophers have this special relationship with objectivity where we think that we’re better and more rational than everyone else. It’s very well confirmed that people are really bad at judging their own objectivity and systematically over-estimate it. But really interestingly, it’s also been shown that thinking about how objective one is increases bias rather than decreases it. If you form the explicit intention to be unbiased and not affected by gender and race, you will be more affected by these things.”

Jag vill inte se en filosofi som avvecklar sig själv. Jag vill se ett samhälle som fortsätter att ställa frågor, fortsätter att ifrågasätta sig själv och sin syn på världen. Lika lite som jag önskar att skönlitteraturen ska dö ut för att alla litterära grepp redan är prövade önskar jag att alla filosofiska frågor ska bli lösta. Och för att filosofin ska bli en mer rättvis och mångfacetterad disciplin där en mångfald röster kan höras bör den analytiska skolan börja erkänna sin egen status som en kulturell genre snarare än som ett vetenskapligt fält.

Ständigt denna Descartes

Tanken om att medvetande och kropp är skilda från varandra har djupa rötter. Den är inbyggd i den religiösa teorin att själen kommer överleva den kroppsliga döden. Descartes försvarade dualismen, tanken om en själslig substans separat från den kroppsliga, genom att luta sig på att medvetandet kan tänkas separat från kroppen. Medan vi kan tvivla på kroppens existens är det egna medvetandet absolut säkert, hävdade Descartes. Han frågade sig kanske aldrig om det är godtagbart att dra slutsatser från vad som kan tänkas till vad som faktiskt är fallet.

Många kan antagligen tänka sig medvetandet och kroppen som skilda från varandra. Frågan är om vi borde göra det. Det här är ännu en huvudpunkt i Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan. Vår kulturs uppdelning av kropp och själ gör det möjligt för marknadskrafterna att ta makten över våra kroppar. Vi lämnar ifrån oss kroppen, ser den som ett ting separat från jaget. Kroppen kan då bli ett objekt för andra att betrakta, ett objekt som ska vara vackert. Det är i distinktionen mellan kropp och själ som en skönhetsmarknad kan uppstå, som människor kan hetsas till att banta, som människor förlorar kontrollen över sin sexualitet, och som kroppen kan bli en vara att exploatera på en marknad.

Ett viktminskningsprogram på tv hade för ett tag sedan en affisch där smala människor steg ur sina tjocka skal. Som om alla människor hade en smal och vacker person innerst inne. Så är det inte. Det är det rådande skönhetsidealets smalhet som skapar idén om att bara den smala kroppen är ett adekvat uttryck för den lyckade och lyckliga människan. Egentligen är vi våra kroppar. Precis som de ser ut. Jag tror att det är viktigt att betona känseln för att förstå att vi är våra kroppar. De andra sinnena sitter alla i huvudet. Men skulle vi kunna tänka oss känselsinnet som skilt från kroppen? Det är genom känseln vi kan vara närvarande i kroppens alla delar. Det är genom känseln vi kan sluta uppleva kroppen som ett ting vi släpar runt på.

Surrogatmödraskap och genetik

På sin kongress för några dagar sedan avstod Feministiskt initiativ från att ta ställning till frågan om surrogatmödraskap. Detta efter intensiva diskussioner. Enligt tidningen Feministiskt perspektiv finns det två linjer i partiet, en som inte alls vill se surrogatmödraskap och en som förespråkar så kallat altruistiskt surrogatmödraskap. Altruismen i det hela går ut på att en kvinna lånar ut sin kropp gratis. Enligt förespråkarna hindrar detta att det bildas en marknad där fattiga kvinnor säljer sina kroppar.

För den som har läst och blivit övertygad av Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan är det självklart att inte ens altruistiskt surrogatmödraskap är bra. Nyligen hörde jag Ekman tala om sin bok, och jag påmindes om kraften i hennes argument. Något som för mig är väldigt tydligt är att detta inte alls handlar om att ifrågasätta kärnfamiljen, som vissa hävdar. Detta trots att det ger en möjlighet för homosexuella par att skaffa barn. Det är heller inte ett ifrågasättande av det ”naturliga” föräldraskapet. Istället är det ett hemfallande åt tanken att ett barn endast kan vara barn till någon på genetiska grunder. Så om man vill ha ett barn måste det vara genetiskt besläktat med minst en av föräldrarna. Idag är många surrogatmödrar av en annan etnicitet än de som ska uppfostra barnet, och det leder antagligen till att allt färre surrogatmödrar är genetiska mödrar till det barn de bär. Många barnlösa par avstår alltså från adoption för att de vill ha ett barn som är deras ”på riktigt”.

Det ska inte förnekas att adoption har vissa koloniala förtecken. Men jag ser surrogatmödraskap som något helt annat, där man inte ens kan tänka sig ta hand om ett barn som inte är genetiskt besläktat med en själv och där man inte vill ha ett av de barn som redan finns och är i behov av ett hem. Istället ska man skapa ett nytt barn, som helst ska vara så biologiskt nära släkt med föräldrarna som möjligt.

Nej surrogatmödraskap skapar inga möjligheter att ifrågasätta kärnfamiljen. För homosexuella män skapar det snarast en möjlighet att reproducera kärnfamiljen efter andra förutsättningar. Liksom i fallet med könsneutrala äktenskap bjuds homosexuella par in att delta i den heteronormativa familjeritualen. Och med surrogatmödraskap är det som vanligt en kvinnas kropp som ska utnyttjas. En kvinna som ska ställa upp för andras familjelycka, men som inte bjuds in att delta i den. Surrogatmödraskapets premisser är nämligen att kvinnan som bär barnet inte deltar när barnet väl är fött. För att verkligen kunna hävda att de ifrågasätter kärnfamiljen behöver de par som inte kan skaffa barn på annat sätt istället överväga möjligheten att skapa en familj där ett barn kan ha fler än två föräldrar.

Om kvinnor och deras namn

På gymnasiet undervisades jag i filosofi av en kvinnlig lärare. Hon vurmade för existentialismen och ungefär hälften av terminen handlade om denna filosofiska strömning. De filosofer vi som togs upp i undervisningen var: Kierkegaard, Nietzsche, Sartre, Simone och Camus. När vi började lektionen om Simone visade min lärare en bild på henne och Sartre, och berättade att de hade haft ett långt och stormigt förhållande. Dessutom visade läraren en bild på sina egna barn. Dottern hette också Simone.
Det fanns flera aspekter av undervisningen om de Beauvoir som jag reagerade på, till exempel att det av någon anledning var relevant att visa bilder på henne, att det var relevant att berätta om hennes kärleksliv och att min lärare bara tog upp de aspekter av de Beauvoirs filosofi som handlar om kvinnors rättigheter. Diskussionen efter föreläsningen kom att handla om huruvida mammor ska vara hemma mer än papporna när barnen är små. En klasskamrat påpekade för mig att de Beauvoir framstod som något av en kvasifilosof. Allt detta hade jag velat påpeka för min lärare, som för övrigt var övertygad feminist. Men det enda jag påpekade var det absurda i att referera till den enda kvinnliga filosof som togs upp i kursen vid hennes förnamn. Jag fick svaret att Simones efternamn var för besvärligt att uttala.
Jag lät denna episod passera. Men ofta när berömda kvinnor nämns vid sina förnamn tänker jag på den kvinnliga filosofen med det alltför krångliga efternamnet. Kvinnor kallas till exempel för: Selma, Astrid, Mona, Lena. Vilken Lena? Det finns många kvinnor med det namnet. ”Lena” kan till exempel syfta på Lena Adelsohn-Liljeroth, som det ibland gör när min pappa är arg över Moderaternas kulturpolitik. Eller så kan det syfta på Lena Sommestad, som i kampanjen ”Kom igen Lena!”. Kampanjen var ett försök att få Sommestad vald till Socialdemokraternas partiledare. Kom igen Lena! är tydligen en låt av Håkan Hellström. Men ändå. I egenskap av tilltänkt statsministerkandidat tillhör Sommestad det offentliga rummet, inte det privata.
En liknande kampanj som pågår på Facebook just nu heter ”Vi som vill ha Gabriella som borgarråd”. Denna gång är det Gabriella Granditsky Svensson som får stoltsera med sitt förnamn, trots att hon är en offentlig person.
Mona Sahlin har som jag har förstått det aktivt propagerat för att hennes förnamn ska användas. Hon ville vara på first name basis med det svenska folket. Fredrik Reinfeldt, som väl ändå försöker vara folkkär, har aldrig riktigt använt förnamnstricket. Så i valet 2010 var det enligt löpsedlarnas retorik Reinfeldt mot Mona. Ett val mellan statsministern, den respekterade och seriöse politikern, och en kvinna lite vem som helst. En offentlig man och en personlig kvinna. Det är inte konstigt att alla opinionsmätningar jag såg visade att Mona ansågs sakna det som Reinfeldt hade, nämligen ledaregenskaper. Reinfeldt anses vara statsmannamässig. Mona anses däremot, trots decennier av politisk vana, inte vara material för en statsman.
Förnamn tillhör som sagt det privata rummet. Det privata rummet är kvinnornas rike. När en kvinna träder in i det offentliga verkar det finnas en önskan om att ändå låta dem bli kvar i det privata. Kända kvinnor lyckas på sätt och vis aldrig ta sig högt upp i hierarkierna, för de hålls kvar av sina förnamn, som reducerar till något familjärt och ofarligt. De vänliga sagotanterna: Selma och Astrid. De som gör partipolitiken mjukare: Maria, Mona, Maud. Hon som tillämpar den existentialistiska teorierna på något välbekant och praktiskt: Simone.
Listan kan naturligtvis bli längre. Nyligen var det mycket uppståndelse kring en poet vid namn Sonja. När man har börjat tänka på kvinnor och deras namn ser man det ständigt i dagstidningar, och man hör det i dagligt tal. Att tilltala någon vid deras efternamn är ett sätt att markera att man inte står personen nära, men det är också ett tecken på respekt. En typ av respekt som fortfarande tycks förbehållen männen, eftersom kvinnor i det offentliga får dras med att förringas genom användandet av deras förnamn.